mleijon

Mitt liv känns lite tomt. Min stöttepelare under denna sommar har lämnat Ön. Varje kväll har jag gått in i Karls rum och satt mig mot väggen på golvet och pratat om ditten och datten medan han har legat i sin säng och knappat på datorn. Nu är rummet intill mitt helt tomt, tyst och färglöst. Fan, så jävulskt tråkigt att han åkt. Kändes jättejobbigt att vinka av honom vid båten i eftermiddags. Nu är jag riktigt jävla ensam.

Hösten närmar sig med skrämmande steg. Om man ändå kunde få en liten värmande glad solstråle på sitt lille bleka skin imorgon... men det är för mycket begärt antagar jag.

Å till råga på allt så har min ståltråd bakom tänderna låssat från sitt fäste på en tand, suck... man blir ju för trött.