mleijon

This is the story about my bungy jump. Nevis 14 april 2010

Dagen med stort D, jag vaknade med ont i halsen och kände mig febrig. Men det fanns inga undanflykter eller bortförklaringar. Jag hade inget val, jag skulle bara kasta mig ut från 134m ner i en dal fastknuten i ett gummiband.
Lie och jag var supernervösa när vi satte oss i bilen ut mot Nevis så vi roade oss med att spela in en massa filmer på Lies fungerande kamera. Bilen körde upp för berget med ett stup på sidan, jag var livrädd.

Framme vid Nevis hoppade vi i våra selen och gick ut på en liten balkong där vi väntade på hissen som skulle ta oss ut i "bungyhuset". Vi träffade två svenska killar, Filip och Frank, mycket trevliga och dom verkade lika skraja som vi. Hissen som tog oss ut till mitten av linan var riktigt vidrig. Den gungade och sölade sig fram. När vi kom över spelade dom Agnes-release me, jag blev superpeppad... tills jag satte mig på bänken och dom snörade på grejerna kring fötterna. Jag skulle hoppas före Lie.
Räddare än någonsin sitter jag i stolen och blir fastkedjad i fossingarna. Det var dags att hoppa! Jag får panik när jag sakta hoppar gemfota fram till den lilla plattformen där hoppet ska utföras ifrån. -I cant do it, skriker jag till instruktören samtidigt som jag krampaktigt håller fast henne. Hon börjar iallafall räkna ner och när tiden var ute så... hoppade jag bara! (Nu i efterhand när jag tittat på filmen så är det inte alls jag som hoppar utan jag blir faktiskt puttad).

Det var helt sjukt, känslan var obeskrivlig men bra, superbra, hefftig. Jag kunde dock inte titta fören på första uppsudsen. När jag blev upphissad skrek jag bara I made it! Lies tur, hon såg inte alls rädd ut fast jag fortfarande skakade efter mitt hopp när jag skulle filma hennes. Lyckliga åkte vi hemåt mot hostlet igen och kom fram till att vi ville göra det igen. Jag är så stolt över att jag gjorde det.