Midsommarafton
Vaknade lite halvslirig men vem är inte i toppform en solig midsommaraftonsmorgon?
Jag har en alldeless speciell relation till midsommar, jag kan nästan tycka att det är den bästa dagen på året, efter julafton kanske men det är hårfint. Jag brukar alltid vara ute på Runmarö på Empans landställe, det är bland det bästa ställena på jorden.
I vilket fall, jag klev helt ensam på båten. Ingen jävel lämnar väl Sandhamn på självaste midsommarafton förutom jag. Klav av i långvik och hämtades med lillbåten av Danne, John, Emilia och Andreas som jag inte träffat på typ ett år.
När jag traskade in på tomten var Emelie, Emmy och Mikaela i full gång med kransflätningen. Empan var söt och gjorde en till mig. Krans för mig är lika självklart som budnaden för en norsk på 17 maj. Vid 12-tiden hade alla kommit och midsommarlunchen tog vid.
Jag hade fasat lite för midsommar med tanke på att sällskapet bestod av 6 par, Emelie, Ewa, min mammi och jag.
Tillbaka till lunchen iallafall. Som vanligt blev det extremt många snappsvisor, andra sidan (e ni klara till grannarna som är släkten), köttbullar, ägg, potatis, sill och allt dedär.
Vidare ner mot ängen där det dansades små grodor och fiolioliolej, picknick med bubbel, björnen sover, lekar som hoppa säck, äta jordgubbssnöre, trycka i sig tårtbit, potatissked och skidor. Vi vinner alltid allt men på något sätt utnämner lekledaren oss till förlorarna varje år, har fortfarande inte förstått hur det går till...
Vid 18 är det dags att ta alla flakmoppar och väspor å köra styrfulla mot fotbollsplanen där den årliga matchen spelas. Jag brukar hoppa den och ängna mig åt att titta ner i flarran istället, dom är ju helt tokiga domdär galningarna som spelar så jag brukar undvika bollsparkning.
I år gjorde Emilia mig sällskap på suporterplatsen. Vi drack en shott vid varje mål och även när det inte blev mål, annars drack vi bara öl och cider och pratade nordnorska som två andra alkis-stavanger-damer.
Till middag blev det grillad korv med bröd. Vet inte hur alla lyckades få senap i hela ansiktet men det gick tydligen.
Efter det började jag känna att romantiken i luften blev allt för kvävande så jag beslöt mig för att ta en promenix ner till bryggan för att kolla på solnedgången och vara mig själv för en stund (som en norrlänning skulle sagt).
Dagen blev som vanligt hyperkul och suparlyckad...hehe. Dock vaknade jag mitt i natten av att jag mådde som en åsna. Var helt säker på att jag blivit magsjuk och jagade upp mamma för att få lite suport. Hon kan vara den kassaste på det, fick iallafall ett par mjukisar, jacka, vatten och en grej att kräkas i. Som tur var satt jag ute och svettades och hyperventilerade ett tag så att det gick över utan att behövt kasta ur mig halva magsäcken. Megakonstigt det gick över av sig själv och jag kunde lugnt somna om igen.
Jag har en alldeless speciell relation till midsommar, jag kan nästan tycka att det är den bästa dagen på året, efter julafton kanske men det är hårfint. Jag brukar alltid vara ute på Runmarö på Empans landställe, det är bland det bästa ställena på jorden.
I vilket fall, jag klev helt ensam på båten. Ingen jävel lämnar väl Sandhamn på självaste midsommarafton förutom jag. Klav av i långvik och hämtades med lillbåten av Danne, John, Emilia och Andreas som jag inte träffat på typ ett år.
När jag traskade in på tomten var Emelie, Emmy och Mikaela i full gång med kransflätningen. Empan var söt och gjorde en till mig. Krans för mig är lika självklart som budnaden för en norsk på 17 maj. Vid 12-tiden hade alla kommit och midsommarlunchen tog vid.
Jag hade fasat lite för midsommar med tanke på att sällskapet bestod av 6 par, Emelie, Ewa, min mammi och jag.
Tillbaka till lunchen iallafall. Som vanligt blev det extremt många snappsvisor, andra sidan (e ni klara till grannarna som är släkten), köttbullar, ägg, potatis, sill och allt dedär.
Vidare ner mot ängen där det dansades små grodor och fiolioliolej, picknick med bubbel, björnen sover, lekar som hoppa säck, äta jordgubbssnöre, trycka i sig tårtbit, potatissked och skidor. Vi vinner alltid allt men på något sätt utnämner lekledaren oss till förlorarna varje år, har fortfarande inte förstått hur det går till...
Vid 18 är det dags att ta alla flakmoppar och väspor å köra styrfulla mot fotbollsplanen där den årliga matchen spelas. Jag brukar hoppa den och ängna mig åt att titta ner i flarran istället, dom är ju helt tokiga domdär galningarna som spelar så jag brukar undvika bollsparkning.
I år gjorde Emilia mig sällskap på suporterplatsen. Vi drack en shott vid varje mål och även när det inte blev mål, annars drack vi bara öl och cider och pratade nordnorska som två andra alkis-stavanger-damer.
Till middag blev det grillad korv med bröd. Vet inte hur alla lyckades få senap i hela ansiktet men det gick tydligen.
Efter det började jag känna att romantiken i luften blev allt för kvävande så jag beslöt mig för att ta en promenix ner till bryggan för att kolla på solnedgången och vara mig själv för en stund (som en norrlänning skulle sagt).
Dagen blev som vanligt hyperkul och suparlyckad...hehe. Dock vaknade jag mitt i natten av att jag mådde som en åsna. Var helt säker på att jag blivit magsjuk och jagade upp mamma för att få lite suport. Hon kan vara den kassaste på det, fick iallafall ett par mjukisar, jacka, vatten och en grej att kräkas i. Som tur var satt jag ute och svettades och hyperventilerade ett tag så att det gick över utan att behövt kasta ur mig halva magsäcken. Megakonstigt det gick över av sig själv och jag kunde lugnt somna om igen.
Kommentarer
Trackback
