mleijon

Idag kändes det faktiskt underbart att vakna. Jag har nämligen bytt min väckarklockssignal. Erik Grönwalls Higher börjar med I'm a believer, bra strat på dagen. Dock vill man snoza många gånger så man kan lyssna på den om och om igen. Jag kommer ju hata den låten om några dagar när man förknippar den med trött uppvakning från skönhetssömn.

Känner mig ledsen i bröstet. Konstigt när man vill få ut något, som en tung sten men man vet inte hur. Minns inte senast jag grät, jag är extremt emotionell. Brukar behöva göra mig av med lite tårar då och då fast jag inte är ledsen. Nu undrar jag vart tårarna tagit vägen.

Biblioteket är helt stendött än så länge, mycket ovanligt. Tystnaden ger utrymme för miljoner tankar att rusa genom huvudet obehindrat.
Dom var orsaken till att jag hade svårt att somna igår också. Bara några timmar kvar till sista tentan sen är jag av med en tung börda.

Idag låter jag som en 65 årig wiskeytant, jag är så hes. Jag är så trött på mina trötta stämband. Undrar hur min röst kommer låta när jag faktiskt fyllt 65, om jag nu gör det, man vet aldrig vad som händer, det är därför livet är så spännande... Sorgligt kanske andra tycker.